Den helige Benedictus regel -
något om dess egenart och roll i västerländskt klosterliv.

Föredrag, lätt bearbetat, hållet vid
Nydala klosterkyrka 24.03.07

Inledning
Den helige Benedictus regel (RB) är en liten bok på styvt 60 sidor. 73 kapitel av olika längd. Den översattes för första gången till svenska år 1991, men har spelat en märklig och avgörande roll i västerlandets andliga och allmänna historia. Generationer av munkar och nunnor har lovat att ha den som riktmärke för sina liv, till exempel bröderna här i Nydala, när de kom hit år 1143. Men då var regeln redan 600 år gammal, sammanställd av den helige Benedictus i Italien under mitten av 500-talet. än idag är den norm och vägledning för över tusen kloster världen runt. Bara under mina styvt 30 år som benediktin har jag upplevt en strid ström av kommentarer och utläggningar av de mest skilda slag, från de strikt vetenskapliga till de andligt kommenterande. Regeln har använts på kurser för entreprenörer och företagare, som vill lära sig hur man leder en gemenskap och delegerar ansvar. Den har inspirerat politiker och påverkat författningar. Den är katolsk, ja romersk-katolsk i ordets bokstavliga mening, eftersom den är tillkommen i stadens Roms omedelbara närhet, men dess verkningar har nått långt utanför både klostermurar och romerska gränser. När den anglikanska kyrkans ärkebiskop, Rowan Williams, i fjol talade om hur nationerna i den Europeiska Unionen ska kunna existera tillsammans utgick han från denna regel. En amerikansk familjefader skrev för några år sedan en bok om barnuppfostran och utgick från denna regel för munkar. Han hämtade titeln från regelns inledande ord: "Listen my son."

Den helige Benedictus regel kan ses som en slags arkitekt för den europeiska kulturen, som den växte fram före och efter det första tusenårsskiftet. Påven Pius XII utnämnde regelns författare till "Europas fader" och påven Paulus VI gjorde honom till "Europas skyddspatron". Vad skulle inte kunna hända om regelns anda och vishet fick fylla tomrummet i den Europeiska Unionens värdegrund? Vi firade författarens himmelska födelsedag i onsdags, den 21 mars. I den svenska almanackan finner vi på den dagen hans namn i försvenskad form, Bengt. Eftersom denna dag infaller under fastetiden, har hans "sommarfest" den 11 juli blivit den stora benediktinska högtiden. Regeln har vissa tider kommit i skymundan, men ständigt återkommit som vägledare vid reformer och förnyelserörelser.1   Det kan finnas markant variation mellan olika benediktinkloster när det gäller deras profil och inriktning, men det förenande bandet är hela tiden den helige Benedictus regel.

 

Egenart och innehåll - en regel för vad?
De som för första gången närmar sig ett kloster kan reagera på två diametralt olika sätt. Den ene ryggar tillbaka för detta säregna sätt att leva, i avskildhet, frivilligt ogifta, ett strängt reglerar liv med mycket tid för gudstjänst och bön. Andra fascineras.2   Många lockas av stillheten och tystnaden, andra fängslas av konst, arkitektur, sång, trädgårdar, kunskap - kort sagt, av den kultur som vuxit fram i och omkring klostren. Den ene ryggar tillbaka. Den andre fascineras. På sätt och vis är båda reaktionerna begripliga. Kloster är ett paradoxalt fenomen i den mänskliga historien. De kan tyckas omänskliga, men visar sig vara en skola i det sant mänskliga. De har inte uppstått för att skapa kultur. Snarare har man flytt allt det som har med "världen" att göra. ändå har de ofta blivit kulturhärdar. Drivkraften för pionjärerna till kristna kloster har varit en enda: att söka Gud, och att låta hela livet präglas av detta enda. Den unge Benedictus lämnade det dekadenta studentlivet i Rom i slutet av 400-talet. Han ikläddes munkkåpan av en äldre munk och levde först som eremit i Subiaco, norr om Rom. Där fick han efter en tid lärjungar och efterföljare. Med dessa grundade han ett kloster på Monte Cassino, söder om Rom, som har rivits ner flera gånger, senaste gången under andra världskriget, men som alltid byggts upp på nytt. I sin regel står det inte ett ord om att skapa kultur. Allt sådant har vuxit fram i förbifarten, som en biprodukt. Ofta under motstånd från dem som anat farorna. I regeln handlar det om en enda sak.

När vi öppnar regeln möter vi ett kallande rop till den som vill ta sin tro och sitt liv på allvar. I företalet, den s.k. prologen, riktar sig Benedictus till den blivande munken: "Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra; ta villigt emot en god faders förmaning och fullföljd den i handling. Så skall du genom lydnadens möda återvända till honom, som du genom olydnadens tröghet fått bort ifrån." Munkfadern har hämtat detta från en undervisning för dem som skulle döpas. Att gå i kloster är ingenting annat än att ta sitt kristna liv på allvar. Regeln vill ge konkret hjälp för att leva "under evangeliets ledning" (prol 21). Klostret är den yttre ramen för detta liv.

I första kapitlet ges en definition på vad en benediktinmunk är. "De lever i kloster och gör tjänst under en regel och en abbot." (RB 2:2) Längre fram möter vi samma trefald i det löfte som den blivande munken avger.3   Benediktinen lovar "stabilitet", dvs. att förbli i klostret; "klosterligt levnadssätt", dvs. att följa den livsstil som regeln föreskriver, till skillnad från livsstilen ute i "världen"; han lovar lydnad för klostrets abbot. I samma kapitel talar munkfadern också om eremiter, men Benedictus skriver sin regel för dem som lever i kloster. Han kallar dem cenobiter (koinos - gemensam; bios - liv).

Regelns sju första kapitel lägger den andliga grunden för detta liv tillsammans. Abboten är klostrets fader. Klostret är inte en institution, utan en familj av bröder under en fader, som tron känner igen som Kristi ställföreträdare i klostret. Bröderna ska få hjälp att växa i mognad, eget ansvar och kärlek till varandra, men vägen dit är, paradoxalt nog, lydnad, tystnad och ödmjukhet.

Så följer en rad kapitel om hur gudstjänsten i klostret ska gestaltas (RB 8-20). Kyrkan, som i regeln kallas "oratoriet", är klostrets hjärta, även om hela klostret ses som ett Guds hus. Gudstjänstens "standardmeny" är Psaltarens 150 psalmer, som bröderna ber under loppet av en vecka. Gudstjänsterna är fördelade över dygnets olika tider. Under dagen görs avbrott i arbetet för korta gudstjänster vid tredje, sjätte och nionde timmen (ung. kl. 9.00, 12.00 och 15.00). Dagen avslutas med vesper och completorium, men den längsta gudstjänsten hålls under sennatten fram till gryningen. Här i Nydala började man sannolikt vid 2- eller 3-tiden, men då hade man gått till sängs redan vid 7-tiden. Sammanlagt tillbringade bröderna säkert 6-7 timmar i kyrkan. Man såg Guds ord som en närande föda, som man lyssnade till och tuggade i sig för att förvandlas och bli hel som människa.

Förutom den gemensamma gudstjänsten var ett par timmar avsatta för enskild läsning, främst av den heliga Skrift, men också av tillförlitliga utläggningar. För- och eftermiddag var avsedda för arbete, intellektuellt, men inte minst cistercienserna återknöt till det som i regeln är självklart, att munken skall leva av sina händers arbete. Det handlade till en början ofta om lantbruk, men också om olika slags i hantverk, trädgårdsarbete, förutom arbete i kök och andra verkstäder. Ingen får gå sysslolös, men ingen får heller tyngas av ett arbete som övergår vederbörandes krafter. Abboten "skall reglera och ordna allt så att det tjänar själarna till frälsning och bröderna kan göra vad de gör utan anledning att knota." (RB 41:5)

De resterande styvt 50 kapitlen är mera praktiska. De reglerar och ordnar det gemensamma livet och rör klostrets ledning och förvaltning, fördelning av förnödenheter, tjänsten i kök och matsal, vården av sjuka bröder, måttet av mat och dryck, hur överträdelser ska bestraffas. Ett viktigt kapitel handlar om hur man ska ta emot gäster, "som aldrig fattas i klostret" (RB 53:16). Ett annat om klostrets hantverkare. Ett större kapitel reglerar hur klostret tar emot nya bröder, s.k. noviser. Ett annat hur klostret väljer ny abbot. Det näst sista kapitlet (RB 72) sammanfattar den helige Benedictus mål för brödernas liv tillsammans. Det har som rubrik: "Om den goda iver munkarna bör ha", och förtjänar att citeras i sin helhet:

Liksom det finns en bitter och ond iver som skiljer från Gud och för till dödsriket, så finns det också en god iver som skiljer från synden och för till Gud och det eviga livet. Denna iver skall munkarna öva med glödande kärlek. De skall överträffa varandra i ömsesidig aktning. De skall bära varandras kroppsliga och sedliga svagheter med största tålamod. De skall överbjuda varandra i inbördes lydnad. Ingen skall söka sin egen nytta utan desto mer den andres. De skall visa varandra en ren, broderlig kärlek. De skall frukta och älska Gud. Sin abbot skall de älska med uppriktig och ödmjuk kärlek. De skall inte föredra något framför Kristus. Må Han föra oss alla till det eviga livet!

Här kan man möjligen ana varför denna regel, skriven för 1500 år sedan, har förblivit aktuell genom växlande tidsepoker.

Det är, som vi förstår, inte så lätt att placera regelns text i en viss litterär genre. även om kapitel 72 har litterär struktur och skönhet, så är stilen i regeln genomgående torr och saklig, präglad av nykter romersk realism. Regeln är inte en väckelsepredikan. ändå har den väckt människor att börja ett nytt liv. Det är inte en lagbok, även om den rymmer sådana inslag. ändå ger den ram och beprövad stadga åt ett liv tillsammans. Ofta har man hänvisat till munkfaderns vishet och bedömningsförmåga (discretio). Han är inte legalist och principryttare. Han reglerar inte i detalj, utan överlåter åt både abbot och munk att själva finna det rätta måttet. ändå bevaras spänsten och utmaningen. Han tar hänsyn till den enskilde, samtidigt som denne infogas i en gemenskap. Regeln ger en yttre ram, som samtidigt utgör en spegel för insidan. I ett kapitel om gudstjänsten står det att man ska "sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst" (19:7). Det yttre, den hängivna och disciplinerade rösten, påverkar och präglar det inre, hjärtat. Klosterlivet, gestaltat av den helige Benedictus regel, är en skola i konsten att leva.

 

Regelns roll i västerländsk klosterhistoria
Trots de superlativer som regeln förtjänar är den helige Benedictus regel varken först eller ensam bland klosterregler. När han sammanställde sin regel på 500-talet hade det funnits kristet klosterliv i minst 200 år. Han är inte heller den förste klostergrundaren i Europa, trots att han fått beteckningen "Det västerländska klosterlivets fader". Martin av Tours grundade ett kloster i Ligugé i Frankrike år 361, men han skrev ingen regel. Förstadiet till skrivna klosterregler är den muntliga undervisningen av klostrets fader, i samverkan med hans föredöme och exempel. Lärjungarna lyssnade och följde sin lärare i spåren. Detta mönster är tydligt i det monastiska livets framväxt i Egypten, som brukar beskrivas som halveremitiskt i sin upptakt. Eremiten tog emot lärjungar, som delade hans liv och bodde i hans cell eller i närheten. Den helige Pachomius brukar ses som den förste som gav klosterlivet en skriven regel. Det skedde på 320-talet i Tabennesi i Egypten. På Benedictus tid fanns det olika typer av klosterliv runt hela Medelhavet. Han hänvisar i sin regel uttryckligen till Basileios, den östliga kyrkans motsvarighet till Benedictus, som levde i Kappadokien, nuvarande Turkiet. Också den helige Augustinus skrev en regel för de klerker han samlade omkring sig i Kartago. Inspiration från honom och hans regel skymtar ofta mellan raderna i Benedictus regel.

I ett första skede skrevs regeln för det egna klostret. Ett 30-tal sådana regler är kända fram till 600-talet. Benedictus hade säkert ingen annan avsikt när han sammanställde sin regel. Ibland blandade man inslag från olika regler. Benedictus´ egen regel rymmer inslag från en rad andra traditioner. Han ser sig själv mera som en förmedlare av en given tradition, än som författare. Det unika i hans regel ligger bland annat i vad han tar upp ur traditionen och vad han lägger åt sidan.

Det är först 250 år efter Benedictus död, som hans regel skulle spridas och få sin dominerande plats i Västerlandets historia. Det yttre redskapet i denna process var en världslig härskare, kejsar Karl den Store, som från början av 800-talet försökte skapa ett kristet imperium av sitt väldiga karolingiska rike. Som medhjälpare hade kejsaren en abbot, Benedictus av Aniane, ibland kallad Benedictus II. Denne insattes som en slags riksabbot, men fullmakt över den skiftande floran av existerande kloster. Alla dessa kloster ställdes nu under den helige Benedictus regel. Det är inte enda gången som den världsliga makten har spelat en roll i klostrens historia. Det är från ett sådant kloster som benediktinmunken den helige Ansgar söker sig upp i våra trakter under 800-talet.

år 910 grundades klostret Cluny i Burgund, inte långt från den idag kända ekumeniska kommuniteten i Taizé. Cluny kom att spela en avgörande roll under de följande århundradena, ibland kallade "de benediktinska århundradena", både för att förnya klosterlivet och för kyrkan i stort. Dess första fem abbotar blev snart ansedda som helgon och under Clunys ledning fanns så småningom ett par tusen kloster över hela Europa. Dit hörde bl.a. Allhelgonaklostret i Lund, grundat före 1089. Kyrkan i Cluny var den största i världen. När Peterskyrkan i Rom långt senare byggdes var man mån om att den blev åtminstone ett par kvadratmeter större än den i Cluny.

Clunys storhet blev också dess svaghet. Olika faktorer, rikedom, en orimligt utvuxen liturgi, man bad olika officier så gott som dygnet runt i kyrkan (den s.k. laus perennis - den eviga lovsången), centralisering (de olika klostren hade bara en prior och alla lydde under abboten i Cluny), väckte allt större betänksamhet och allt flera önskade en återgång till regelns ursprungliga enkelhet. Vi är framme vid det som så småningom skulle bli cisterciensorden.

Dess ursprung är en benediktinsk reformrörelse. Dess förste abbot, Robert, var munk i Clunyklostret i Molesme i Frankrike. Han ville genomföra reformer men fick inte alla sina bröder med sig och tvingades därför att med en mindre grupp börja från början i Cîtaux (lat. Cistercium) i närheten av Dijon 1098. Där genomfördes stränga reformer i både arkitektur, liturgi, egendomsinnehav och disciplin. Från början uppfattades de som rebeller, fariséer och vettvillingar. Det hela såg dödsdömt ut, men år 1112 knackar en yngling på porten, tillsammans med ett 30-tal fränder och vänner. Ynglingens namn var Bernhard, som mer än någon annan skulle prägla 1100-talets andliga fysionomi. Han blev sitt århundrades "samvete" och bara under sin livstid fick han se 350 kloster växa fram, bl.a. här i Nydala. Historien kom att kalla dessa munkar cistercienser eller bernhardiner, men själva såg de sig endast som reformerade benediktiner. Flera av hans närmaste lärjungar blev andliga författare av format.

Detta mönster med starka pionjärer och radikala reformer, som tyvärr leder till en avspjälkning, skulle sedan upprepas inom cisterciensernas egen familj, när trappisterna växte fram på 1600-talet. Men också de ville bara återgå till ursprunget, ytterst till den helige Benedictus regel. Av trappister i modern tid är särskilt amerikanen Thomas Merton känd.

Jag har antytt detta mönster dels för att visa på den mänskliga sidan också av klostrens historia. Idag är de gamla historiska motsättningarna av föga eller ingen betydelse. Man kan finna större variationer mellan två benediktinkloster eller mellan två cistercienserkloster, än mellan två kloster som hör till skilda ordnar. Den röda tråden i denna historiska utveckling är regeln själv. Den rymmer stor anpassningsförmåga till skiftande förutsättningar, utan att ändå förlora sin inre styrka och utmanande kraft.

 

Några karakteristiska drag i RB - här bara antydda

Tid och rum - Abboten är själv ansvarig för att tiderna anges. Lugn rytm, utan stress, men heller inga dagdrömmar. Arbete, läsning, bön, vila, rekreation tillsammans med bröderna. Konsten att vara närvarande där man är och i det man gör. Varje rum har sin funktion. Den goda ordningens skönhet.

Arbetets konst - vägen mellan lättjans och arbetsnarkomanins diken. Allt som görs infogat i ett frambärande av hela livet till dess Givare.

Att umgås med maten - enkla måltider, präglade av viss liturgisk stil och enkel finess. Måltiderna intas medan en broder läser och andra bröder passar upp. En skola i konsten att umgås med maten.

Gemenskap - Tydlig struktur, där alla har sin plats. ändå en familj. ömsesidig respekt och vördnad. Omsorg om gäster, sjuka och de svaga. Vägen mellan individualism och kollektivism.

Den röda tråden, den inre drivkraften - att söka Gud i allt. Det första först. Ingenting får går före gudstjänsten, ingenting är viktigare än kärleken till Kristus. Konsten att vara människa är att lära sig kärlekens konst. Så att det goda blir en vana och dygden en lust. Det rena hjärtat - som ser. Att upptäcka Guds närvaro i allt och överallt. Som en förövning till och en försmak av det slutmål där Gud blivit allt i alla.

 

Fotnoter:

  1. Länge trodde man att en annan klosterregel, den anonyma Magisterregeln, som uppvisar stora likheter med Benedictus´ regel, var sekundär i förhållande till den benediktinska. år 1937 vågade en benediktin hävda att det var tvärtom. Benedictus hade själv övertagit stora delar av Magisterns regel. Detta uppfattades i förstone som en degradering av den store munkfadern, men idag är det knappast någon som inte bejakar den i förstone djärva hypotesen. Detta har resulterat i en omfattande forskning och Benedictus egenart och storhet har snarast vuxit.
     
  2. Ett exempel är författaren Jan Guillou med sin romansvit om tempelriddaren Arn. Guillou tycks inte ha mycket till övers för de biskopar han menar sig ha funnit i 1100-talets Sverige, men han kan inte dölja sin respekt för kloster och munkar.
     
  3. Dessa är annorlunda än de löften som senare blivit de mest kända: fattigdom, kyskhet och lydnad.