Benediktiner är kända för att vårda sig om gudstjänsten, dess
innebörd och skönhet. Ett av tecknen på att en novis verkligen söker Gud
är att han visar iver i gudstjänsten (RB 58:7). Gudstjänsten uttrycker
vår kärlek till Kristus. Därför kan samma uttryck användas både för
förhållandet till Kristus och för förhållandet till gudstjänsten.
Munken skall "ingenting föredra framför kärleken till Kristus"
(RB 4:21). Men samma uttryck (lat. nihil praeponere) användes om
gudstjänsten: "ingenting får gå före gudstjänsten" (RB 43:3).
I andra läsningen på den helige Benedictus dag (Kol 3:12-17) handlar det
dock inte om kärleken till Gud, utan om den inbördes kärleken mellan
bröderna. Vi uppmanas av aposteln att klä oss i "medkänsla,
ödmjukhet, mildhet och tålamod", att "ha fördrag med
varandra" och vara överseende om vi har något att förebrå någon.
Liksom Herren har förlåtit oss skall vi förlåta varandra.
Ibland uppfattas kärleken till Gud som det mest radikala och krävande,
medan nästankärlek uppfattas som åtminstone mera mänskligt begriplig.
Det är lättare att tala om moder Teresas arbete i Calcutta än att
förklara det kontemplativa livets mening.
Då är det desto mera lärorikt att se hur den helige Benedictus, som ger
gudstjänsten och kärleken till Kristus den första platsen, samtidigt
låter sin regel kulminera i ett kapitel om den goda ivern (RB 72), vilket
inte bara talar om "att inte föredra något framför Kristus",
utan med samma intensitet talar om den inbördes kärleken. Munkarna
"skall bära varandras kroppsliga och sedliga svagheter med största
tålamod". De skall inte bara lyda sin abbot, utan också
"överträffa varandra i inbördes lydnad".
Här är inte bara all svärmisk andlighet utesluten, den som tror sig kunna
söka Gud och vända ryggen till nästan. Här anar vi en enhet mellan
kärleken till Gud och kärleken till nästan, där den ena hjälper den
andra att fullbordas. Det vardagliga och minst glamorösa, tålamodet med
min nästas svagheter, avslöjar, för den som har ögon att se med, den
enhet mellan kärleken till Gud och kärleken till nästan som Kristus
uppenbarat och fullbordat på korset.
Därför är det inte några konstigheter vi skall spana efter för att
upptäcka ett klosters hemlighet, utan det som förenar alla människor,
kallelsen att bära Kristi kors i vardagen. Både för att uthålligt bära
det och för att upptäcka dess gudomliga kraft. Också om Gudskärlek och
nästankärlek gäller att det Gud har förenat får människan inte skilja
åt.
I evangeliet för denna mässa (Matt 19:27-29) hörde vi Petrus tala om allt det
han och de andra apostlarna hade lämnat för att följa Jesus: bröder, hus,
föräldrar, barn, privat egendom. I detta mönster känner inte bara klostret
igen sig. Varje kristen är kallad att inte låta några jordiska bindningar gå
före kallelsen till Guds rike. Klostret liknas i regeln vid en verkstad, där
man flitigt skall bruka den andliga konstens redskap (RB 4:75), för att avsäga
sig den själviska egenviljan och gå i tjänst (eg. militärtjänst, lat.
militia) hos Herren Kristus, den sanne konungen (RB prol 3). Klostret ses
alltså som en plats för uthållig övning, ja för kamp, där munken skall
"hålla fast vid Kristi lära intill döden och genom tålamod dela Kristi
lidanden (prol 50).
Samtidigt kallas klostret ett Guds hus där man tar emot hans nåd (RB 53:14).
Och denna nåd tas inte bara emot i gudstjänst och bön. Klostrets ordning och
gestalt är tecken på en gudomlig närvaro. Att lyda den överordnade (RB 2:2),
att tjäna bröderna (72:5), att ta emot gäster (53:1,14) och göra tjänst i
köket (35:2), att vårda sjuka bröder (36) och deltaga i klostrets
överläggningar och beslut (3:3), allt är hjälpmedel för att upptäcka
Kristi närvaro mitt ibland oss. Klostrets dagliga rytm av läsning, bön och
arbete är en hjälp att upptäcka min verkliga plats i tillvaron och vem det
är som hela tiden kallar mig ut ur mörkret och i sin godhet visar mig livets
väg (prol 20). - Ändå trollas inte kampen bort. Men kampen är inget
självändamål. Den är ett medel för att upptäcka friheten och nå friden.
Därför är klostret, liksom kyrkan och allt kristet liv, både försakelse och
nåd, både kamp och vila. Det första ett oumbärligt medel för att nå det
andra. Traditionen har i klostret, också i dess yttre ordning och gestalt, sett
ett föregripande av fridens slutliga rike. När hjärtat under den dagliga
psaltarsången blir samstämt med rösten står vi redan "i Guds och hans
änglars åsyn" (RB 19).
Några som besöker ett kloster ser bara det sträva och ryggar tillbaka,
antingen det gäller arkitekturen eller klosterdisciplinen. Men det sträva är
inte något självändamål och därför egentligen inte asketiskt motiverat,
utan en hjälp att se djupare än ytskiktet och upptäcka den verkliga
skönheten.
Detta gäller allt kristet liv. När vi förskräcks av att vägen tycks smal
och priset högt, så hör vi den helige Benedictus tröstande uppmuntran:
"fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsningen väg, som
i början måste vara smal". Och han fortsätter: "men framskrider man
på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat och man löper Guds buds väg
i kärlekens outsägligaa sötma" (prol 48f).
Ty även här gäller enheten. När vi följer Kristus och försakar det som
hindrar oss att göra Guds vilja, då ändrar kampen karaktär och hjärtat
vidgar sig. Kampen ger oss redan här i tiden en försmak av vilan, samtidigt
som den låter oss ana den slutliga vilans ofattbara härlighet. Ty den vi
följer har i sin person förenat mänsklig möda och gudomlig frid. Han är
inte bara vägen, han är också sanningen och livet.
(Den helige Benedictus´ dag 1992 i Mariavalls kloster)